Bancroft and Ford: Alpha Male Bad Boy Billionaire Romance (15 page)

Kapitel 10

I sekunder efter Omar's död, män flydde lämnar Leigh, Nigel och denna namnlösa, okänd liten flicka sitter på golvet i rummet, väntar på vad som skulle hända härnäst.

"Jag trodde det var min slut", Han viskade.

"Du måste ha haft såna i syrien".

Han skakade på huvudet. "Alltför många att räkna."

Hon gäck. "Det är sedan. Det spelar ingen roll för dig. Det händer hela tiden".

Han vände på henne. "Jag skulle inte ha gjort det om jag hade vetat".

Leigh glowered på honom. "Om jag kunde inte bo för mig, varför skulle du för henne?"

"Du aldrig gav mig chansen att fatta detta beslut."

"Eftersom du aldrig gav mig chansen att berätta." Leigh hade börjat gråta för femtielfte gången den dagen. "Du bara lämnade mig där, gillar jag inte. Du fick inte ens säga adjö".

"Om jag får mig själv att jag aldrig skulle ha kunnat få mig att lämna. Jag älskade dig alltför mycket, men jag vill inte vara svag."

Leigh skakade hennes huvud, försöker och misslyckas med att ignorera hans kärleksförklaring. "Vad du gjorde var svag." Men hennes röst bleka i slutet hade hon insåg att  hon aldrig skulle vinna detta argument. Hon stod upp, gripa tag i flickans hand. "Vi måste hitta hennes familj".

Han flinade. När de hade ändrat måttenheterna om man stora salar, flygplats, det hade blivit uppenbart att sjöfartsverkets hade gått om saker. Medicinsk personal, poliser och folk i uniform strövade omkring i korridorerna. En stadig ström av civila som deras väg ner gångar.

"Har du någonsin träffa henne?" Nina's röst skakade.

Leigh skakade på huvudet. "Jag kunde inte titta på henne."

Han är avstängd.

"Vad?" Micke vänd honom.

"Jag vet inte var det gick fel".

"Vad vill du att jag ska säga?"

"Jag älskade dig så mycket."

Leigh suckade, tar ett steg mot honom. "Se dig aldrig berättade för mig. Jag har aldrig känt att".

Han kupade hennes kind.

"Det är där vi gick fel".

Han kysste henne, hans hand bakkant ner till hennes arm, hans fingrar sammanflätning med henne.

"Vi var så självisk," sade hon när de höll gångavstånd.

"Kanske vi kan försöka igen, vad vi vet nu."

Leigh paus på detta. Det hade varit så länge sedan hon hade varit att unga modell kär i henne fotograf. "Det är en dörr som jag aldrig trodde att jag skulle öppna igen." De nådde rulltrappan av ankomster terminal, och bordade den spotting kaos reportrar och ambulanser på gatan fram.

Hon pausade i slutet av rulltrappan, "men jag har aldrig lärt sig hur man säger nej till dig."

Bonus bok 1

Älska igen

Paige Parker

©2016

© Copyright 2016 genom FamiMK Media & Publishing, LLC - Alla rättigheter reserverade.

Detta dokument syftar till att ge exakta och tillförlitliga uppgifter om ämnet och frågeställningen. Publikationen säljs med idén att publisher är inte skyldig att lämna redovisning, officiellt tillåtet, eller annars kvalificerade tjänster. Om rådgivning är nödvändig, juridiska eller professionell, en skicklig individ i yrket bör beställas.

- en förklaring av de principer som godkändes och antogs också genom en kommitté av American Bar Association och en kommitté av förlag och organisationer.

På något sätt är det lagligt att reproducera, kopiera eller överföra någon del av det här dokumentet antingen i elektronisk form eller i tryckt format. Inspelningen av denna publikation är strängt förbjudet och eventuell lagring av detta dokument är inte tillåtet såvida inte med skriftligt tillstånd från utgivaren. Alla rättigheter förbehålles.

Den information som ges häri anges vara sanningsenlig och konsekvent, att något ansvar i form av ouppmärksamhet eller annars genom användning eller missbruk av något  policies, processer eller riktningar som finns inom den solitära och fullkomliga ansvar läsare. Under inga omständigheter kommer eventuella rättsliga ansvar eller skuld hållas mot utgivaren för någon gottgörelse, skadestånd eller monetär förlust på grund av att informationen häri, antingen direkt eller indirekt.

Respektive författare äger all upphovsrätt inte innehas av utgivaren.

Informationen häri tillhandahålls i informativt syfte enbart är universella som så. Presentationen av informationen är utan kontrakt eller någon typ av garanti garanti.

Innehållsförteckning

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Julia avslutade hennes ögon och låt chokladen smälta över hennes tunga. "Den här kakan är perfekt", säger hon.

Evan nickade och erbjöd henne en annan forkful. "Jag är glad. Jag var lite nervös för att prova ett nytt recept".

"Mmm", Julia sade hennes läppar slutna över gaffeln. "Det var utsökt. Kyckling, vin, kakor. Du är perfekt pojkvän." Hon lutade över bordet för att kyssa honom, lämnade hans läppar i choklad glasyr.

Han slickade sina läppar och chuckled. "Jag försöker".

Julia stirrade in i hans ögon, titta på flimmer av ljus reflektera över den mörkbruna av regnbågshinnorna och golden höjdpunkter i hans hår. Efter nästan ett år med Evan, det kunde inte vara bättre. Hon hoppades att, med årsdagen av deras första dag närmar sig, han skulle föreslå. De hade diskuterat äktenskap och deras framtid på ett fåtal tillfällen. De skulle köpa en stor hus i förorten, har minst två barn-Lucas för en pojke och Amelia för en flicka och de vill leva drömmen. Hon hade säkrat sitt första jobb för några månader sedan som sjuksköterska på sjukhus, och han hade bara blivit befordrad till chef vid bilhandlare där han arbetat igenom college. De var relativt fria skulden, i deras sena tjugotalets ekonomiskt stabila och i kärlek. Allt som saknades var ringen på hennes finger. Men det skulle komma i tid, hon visste.

"Vad tänker du?" Evan bett. "Du dumflina som ett två år gammalt med en handfull cookies".

"Precis som föreställer vår vackra framtid." Hon skrattade och kysste honom igen, rita ut tills sms varnar på hennes telefon blev alltför frekvent för att ignorera. "Grr. Hänga på".

Hon drog sin telefon från hennes ficka och tittade på texterna för att se vem som var så otålig. Sex texter, alla från Alyssa.

"Allt okej?" Evan bett.

"Min syster skickade mig sex texter." Hon bläddrat igenom dem, Alyssa's desperation klart ökande i varje meddelande:

"Vad gör du just nu?"

"kan du ringa mig?"

"Det är super viktigt."

"Jag behöver prata med dig!"

"Ring mig nu!"

"JULIA SAMTAL MEEEE!!!"

Julia suckade. "Jag bättre ringa henne snabbt." Hon knackade på bilden av hennes systers ansikte och i mindre än två ringar, Alyssa svarade.

"Äntligen!"

"Är du okej?" Julia frågade. "Vad händer?"

"Jag-vi-har en situation. Det handlar om vårt hus."

"Vad? Är allt okej? Gjorde något hända?"

"Tja…" Alyssa släppte ut ett djupt andetag. "hände något, ja, men inte nödvändigtvis
til
l
kammaren, mer som att de som bor i den".

"Alyssa. Vad är det som händer?"

"Kom ihåg min kompis Melanie som dog förra året?"

"Naturligtvis." Julia hade stått med Alyssa vid begravningen, håll henne som hon grät för hennes bästa vän som hade dött i en bilolycka.

"Tja, hennes make eller ex eller änka, eller vad du vill kalla honom-"

"Änklingen".

"Jodå, det. Väl Dylan kinda förlorat sitt jobb. Det var denna super tråkiga där han kunde bara inte göra det eftersom han var all sorg drabbade, och jag kände mig riktigt dålig och du vet Johan var som en systerdotter till mig, och de behöver en plats att bo och bara för en liten stund! Och jag smakade sade att de kunde leva med oss."

Det tog en minut för orden sjunka in. Alyssa hade beslutat, alla på sitt eget, att denna man och hans dotter kunde flytta in i huset de delade. Inte så otroligt-enorma hus de delade nära staden.

Alyssa och Melanie hade varit nära eftersom de var barn. Julia var vänner med Melanie, alltför. De båda var på bröllop när Melanie gift Dylan, och de var båda på Johan's första födelsedag för några år sedan. Situationen var  ledsen alla runt och hon kunde inte säga nej, särskilt eftersom Alyssa hade redan sagt till dem att de kunde flytta in.

"Jules? Du fortfarande det?"

"Ja," sade hon. "Fortfarande här. Finns det inte någon annan som de kan bo med? Andra vänner eller familj?"

"Nej, det är verkligen inte".

Hon suckade. "När de rör sig i?"

"Åh, tack! Jag visste att du skulle förstå!"

Hey Alyssa?"

"Yeah?"

"nästa gång kanske vi kan prata om något gillar detta första?"

"Jag är så ledsen. Jag talade med Dylan och han var så ledsen och det bara kinda kom ut innan jag ens tänkt på det, och jag tänkte att du skulle egentligen inte sinne, och som jag sa, det är bara tillfälligt, så jag bara-"

"Okej, okej. Jag får det. Det är bra. Där kommer de att sova?"

"Tja…".

Huset hade bara två sovrum och ett mindre rum som används som ett kontor.

"Jag tänkte vi sätta dem på kontoret?" Alyssa sagt.

"Du tycker det är tillräckligt stora?"

"Det ska vara".

Julia suckade igen, stress byggs upp i hennes panna. Hon snuvade på bron över hennes näsa. "Varför inte bara gå in i mitt rum med mig och lät dem bo i ditt rum?"

"Är du säker? Jag menar, det skulle vara mycket bättre. De vill ha mycket mer utrymme och det
finn
s
två av dem".

"Det är fint." Julia kastat över bord Evan, som verkade synbart. "Jag kommer att avsluta min dag nu."

"Ja, ledsen att avbryta! Jag älskar dig!"

"Jag älskar dig också." Julia slutade samtalet och berättade det saknas bitar av konversation till Evan så skulle han ha den fullständiga bilden.

"Hur tillfälliga är tillfällig?" Evan bett.

"Ingen aning. Jag gissar tills han hittar ett nytt jobb och får på sina fötter igen?"

Evan stod upp, raderas tabellen och masseras Julia's axlar. "Jag tror att det kräver mer vin." Han öppnade en flaska och hälldes en färsk glas för varje av dem. "för att…".

"nya äventyr i roommates?" Julia klar.

Evan chuckled. "nya äventyr i roommates." De clinked glasögon och Julia besegrade hela glassful i en lång klunk
.

En högljudd krasch vaknade Julia. Hon satte sig upp i sängen och gnuggade sina ögon. Hon lyssnade, en uppståndelse av ljud kom från nedervåningen. Röster, fotsteg och knackningar. Hon suckade och hävde sig upp ur sängen. Idag var dagen.

Julia drog på jeans och en t-shirt och gjorde henne vägen ner till en scen i kaos. Rutorna var staplade på ena sidan av vardagsrummet, en variation av möbler tog över matsalen. Alyssa hade sagt att Dylan fick en lagringsenhet för sina möbler, men det var det, att invadera hennes hus. Folk var traipsing in och ut genom dörren, lådor och andra föremål. En liten flicka som satt på en förskjuten stol, Urkopplingsbara slitna rosa nallebjörn.

Dylan som en ruta i rummet och ställ den på den växande högen. Julia var chockad först. Men han hade aldrig varit överviktig, han hade tappat några kilo under de senaste månaderna, och han såg bättre ut än någonsin, trots de svårigheter han hade inför nyligen. Han vände sig till huvudet tillbaka ut genom dörren och såg Julia tittade på.

"Åh, hej," sade han.

"Happy rörliga dag", säger hon.

Han gav henne en snabb kram. "Tack så mycket för detta. Vi kommer att försöka hålla sig ur vägen så mycket som möjligt".

"Det är okej", säger hon som Alyssa vandrat, balansera en lampa på toppen av ett litet bord. "Ju fler desto roligare".

De utbytte besvärliga leenden och han leds tillbaka ut genom dörren.

"Alyssa," hon hissed motioned och hennes syster. "Kom hit".

Alyssa följde henne in i köket och tog en färsk flaska vatten från kylskåpet.

Julia lutade mot räknare och hålls hennes röst låg vissla. "Jag trodde du sa att de fick en lagringsenhet för deras möbler."

"Javisst", Alyssa tog lång klunk vatten och skruvas locket på flaskan. "Det är ännu inte klar. De kommer att flytta möbler i nästa vecka".

"Och hur ska vi då kunna använda matsalen under tiden?"

"Umm, jag antar att vi inte? Det är bara en vecka, Jules".

"Höger. Förutom Evan's föräldrar skulle komma över till middag nästa torsdag. Kommer det att vara då? Detta redan fungerar inte".

Alyssa såg till dörröppningen. Hey Dylan".

Julia spunnet och inför honom. Han var svettig och andas tungt, en fläck på hakan. Hans red hat sat bakåt på hans blonda hår, och när han såg otroligt attraktivt stå där med sina händer på Johan. Uttrycket i hans ansikte sade att tydligt hade han hörde henne.

"Jag är verkligen ledsen om vi är på väg", sade han. "Jag ser till att alla våra grejer är här innan torsdag."

"Jaha…" Julia sade, hennes ansikte växande varm. "Nej, det är bra. Vi kan göra".

"Titta", Dylan sa, dra åt hans armar runt Johan. "Jag vet att det är en olägenhet. Du behöver inte handla så här var din idé. Vi uppskattar verkligen att du låter oss bo här, och jag kommer göra allt jag kan för att se till att det inte påverka dig på något sätt."

Julia svalde hårt och nickade instämmande. Med alla de hade gått igenom, hon kände sig som en idiot att bekymra om vissa möbler och förstörde middag planer. Hon hade inte behöver verkligen matsalen ändå. "Tack, men det är verkligen fina. Vi kan ha middag på Evan's house. Jag vet att du har gått igenom en hel del. Jag…" Men vad skulle hon säga? Ledsen för okänsligt för att låta dig ta över mitt hus? Trots att det är en olägenhet, känner jag fortfarande dåligt för din förlust och vill hjälpa dig? Hon gick med, "vi alla justera".

"Daddy" Johan sade, ser upp på honom.

"rätt" Dylan sa. "Vi kan besvära er för lite vatten?"

Alyssa vände och tog en annan flaska från kylskåpet och öppnade det för Johan.

"Tack", Dylan sa, och de lämnade köket, Johan dricker hon vatten som hon inte hade haft några dagar.

Alyssa gav Julia en trött blick.

"Jag är ledsen", säger Julia. "Jag känner mig som en idiot."

"Han förlorade sin hustru och sitt jobb, och hans hus. Ge killen en rast.

"Jag försöker", sade hon genom återbockad tänder. "Men varför hade de inte har en familj som de kunde bo med? Eller en närmare vän eller något?"

"Dylan är inte härifrån. Melanie var. Hennes föräldrar erbjöd sig att låta dem gå i, men de har inte rummet. Med alla Johan har gått igenom, han ville inte flytta henne från hennes skola och vänner och vi bor i hennes skoldistrikt." Alyssa ryckte på axlarna. "Det är bäst för dem att vara här. Dylan har vänner, men de är alla gifta med barn i sina egna".

Julia suckade. "Tja, det är bara tillfälligt, rätten?"

"rätt" Alyssa tog ytterligare en klunk innan henne tillbaka vattnet i kylen. "han försöker få sitt jobb tillbaka, men de tror att han behöver mer tid. Han var på avgångsvederlag för ett par månader, men det är slut."

"Där gjorde han? Han är barnläkare, rätten?"

"Nej, han är en kirurg. Har i åratal. Han var på Springfield norr".

"Oh." Det var en av tre sjukhus i området, och med det bästa rykte. Hon arbetade på Springfield söderut och hade tillämpat vid alla tre sjukhusen i området innan du fäster hennes omvårdnad. Om han hade fått sparken från norr, han kanske har hård en tid få ett jobb på någon av de andra sjukhusen i  området. Vad händer sedan? De vill bo permanent? Eller skulle han vara tvungen att flytta bort. Det kanske var något hon kunde göra för att hjälpa. Hon var skyldig honom så mycket.